Begravning
Klockan tio i morse samlades vi i kapellet här i Smedjebacken. Redan innan vi åkte när Alexandra spelade låten hon skulle spela på begravningen så började jag gråta, men det var nog mest för att moster tyckte att det var så jobbigt, jag hade ju hört låten innan. När vi kom till parkeringen och mötte upp mamma så frågade Alexandra hur det var med henne. Mamma svarade: "Jag är så jävla nervös" och började gråta. Då brast det för mig också. Jag ser aldrig mamma vara så. När vi kom in i kapellet så var det nästan läskigt att veta att bara någon meter framför mig låg min döde morfar i en trälåda. Jag har nog fortfarande inte riktigt förstått att han är borta, det är så svårt att förstå. Jag vill vara som min femårige kusin Eddie som går och frågar "Har äijä det bra där borta? Får han mat? Får jag hälsa på honom?".
Att se sin familj så ledsna och veta att man inte kan göra något åt det är jättejobbigt, och själv satt jag och grät så jag knappt såg något. Jag kommer aldrig glömma min söta morfar som alltid skrattade och var glad och bröt på finska och uttalade allting så där charmigt. Han dog alldeles för tidigt, 68 år är ingen ålder alls. Jag var riktigt nervös innan begravningen jag med.
Efter begravningen så var vi och fikade i församlingshemmet och sedan åkte bara vi närmsta hem till mummu och åt mat. Då kunde jag stå bredvid någon och vara helt säker på att det var morfar, det är ju så det ska vara. Han är alltid där hemma när jag är där och hälsar på.. men nu var han ju inte det. Det känns så fruktansvärt konstigt, döden är konstig. Jag förstår inte hur någon kan försvinna så snabbt. Jag och Alexandra gick runt på gården och i huset och pratade om allt vi gjort där när vi var små och sedan satt vi allihopa och pratade om allt som morfar uttalade helt fel på svenska men han brydde sig inte alls om att säga rätt eller uttala rätt, han pratade på ändå!
När vi var i församlingshemmet så fick vi se bilder på honom som var tagna bara någon timme innan han dog. Han såg så bekymmerslös ut där han satt på en pall utanför sin husvagn och log. Det känns i alla fall bra att sina sista dagar spenderade han ute i skogen med husvagnen, mormor och sitt fiskespö. Så som han trivdes som bäst.
Jag tänkte ladda upp bilder från dagen senare. Jag kanske laddar upp filmen på min syster när hon sjunger i på begravningen också, om hon tillåter det.
Att se sin familj så ledsna och veta att man inte kan göra något åt det är jättejobbigt, och själv satt jag och grät så jag knappt såg något. Jag kommer aldrig glömma min söta morfar som alltid skrattade och var glad och bröt på finska och uttalade allting så där charmigt. Han dog alldeles för tidigt, 68 år är ingen ålder alls. Jag var riktigt nervös innan begravningen jag med.
Efter begravningen så var vi och fikade i församlingshemmet och sedan åkte bara vi närmsta hem till mummu och åt mat. Då kunde jag stå bredvid någon och vara helt säker på att det var morfar, det är ju så det ska vara. Han är alltid där hemma när jag är där och hälsar på.. men nu var han ju inte det. Det känns så fruktansvärt konstigt, döden är konstig. Jag förstår inte hur någon kan försvinna så snabbt. Jag och Alexandra gick runt på gården och i huset och pratade om allt vi gjort där när vi var små och sedan satt vi allihopa och pratade om allt som morfar uttalade helt fel på svenska men han brydde sig inte alls om att säga rätt eller uttala rätt, han pratade på ändå!
När vi var i församlingshemmet så fick vi se bilder på honom som var tagna bara någon timme innan han dog. Han såg så bekymmerslös ut där han satt på en pall utanför sin husvagn och log. Det känns i alla fall bra att sina sista dagar spenderade han ute i skogen med husvagnen, mormor och sitt fiskespö. Så som han trivdes som bäst.
Jag tänkte ladda upp bilder från dagen senare. Jag kanske laddar upp filmen på min syster när hon sjunger i på begravningen också, om hon tillåter det.
Kommentarer
Trackback
