Bexx

Jajjemen, nu slipper ni höra mitt tjat om hur nervös jag är inför teorin eller uppkörningen. Den 20/10 klockan 15:00 gjorde jag mitt teoriprov, det gick riktigt bra. 57 poäng av 65 möjliga. Jag var riktigt nervös när jag klickade på "avsluta prov". Men strax efter det kom texten "GODKÄND" upp.

Igår (26/10) strax innan 9:00 stod jag på parkeringen utanför Vägverket. Jag var faktiskt inte så nervös, eller... det är klart jag var lite nervös men långt ifrån så nervös som jag väntat mig att jag skulle vara. Det kom fram en kille till mig och frågade om det var jag som var Rebecka. Ja, svarade jag. Efter det så presenterade han sig, Lars hette han. Sedan pratade han på om bilen, frågade om jag kört en SAAB förut osv. Jag blev genast helt lugn eftersom att han var så pratglad och trevlig. Jag hade väntat mig en riktig surgubbe. Jag fick börja med att göra en ljuskontroll, när det var klart så fick jag åka ut från Vägverket, svänga höger och sedan åka mot väg 76. Vi åkte mot Strömvallen och sedan åkte vi på en 90-väg där jag körde 70 eftersom att jag var osäker på vad det var för hastighet.
Han bad mig gasa upp till 90 och sa: - Du kan ju inte köra 70 på en 90-väg då blir det ju problem för bilarna bakom. Då började jag bli lite nervös eftersom jag gjort mitt första fel men sedan pratade han på om filmer och frågade vilken linje och vilken skola jag gick på så det släppte ganska fort. Sedan körde vi in på ett område där han sade åt mig "Kör upp mot kanten här framme så ska vi backa runt hörn". Jag varpå väg dit när han sa: - Sakta in! Släpp fram bilen här, det är högerregeln här vet du!". Jag som alltid brukar komma ihåg högerregeln? Då var jag helt säker på att jag kuggat. När vi backat klart så sa han: - Ja backningen gick ju bra, nu kan du köra ut här och sedan följa skyltarna mot Centrum. Efter ett tag sade han: - Du hittar till Vägverket härifrån va Rebecka? Så jag åkte dit och parkerade. Jag var jättebesviken eftersom att jag trodde att jag kuggat pga att jag missat högerregeln.

Vi satt där och det var tyst i några sekunder (det kändes som en evighet). Jag satt och kollade rakt fram och väntade på ett "Jaaa.... tyvärr kan jag ju inte godkänna dig eftersom att... blablabla". Men efter ett tag sade han: - Rebecka... och höll fram handen som om han ville skaka hand. Jag kollade förvånat på honom och skakade hand med honom och då nickade han och såg glad ut.
Jag: - Gick det bra?!
Han: - Ja, det gick ju jättebra det där!
Jag: - Jag trodde att du skulle kugga mig eftersom att jag missade högerregeln!
Han: - Nej, nej! Det gick så bra så, en liten miss bara det kan jag inte kugga dig för. Jag sa ju åt dig att köra upp och ställa dig efter kanten, du följde bara instruktioner. Här har du ditt papper, det ska du ha med dig när du kör och din legitimation så får du ett körkort skickat till dig inom en vecka.
Jag: - Jaha, tack så mycket då!
Han: - Ja, nu är det bara att åka hem och köra och träna på egen hand!



Sedan gick jag därifrån och ringde Jessica som nog blev gladare än vad jag själv var. Hon skrek: DU HAR KÖRKORT NU BECCA!!!!!!!!! Sedan bad jag pappa ringa, när han ringde upp frågade jag om jag fick komma och låna hans bil och det fick jag. Så jag gick till hans jobb och lånade bilen, hämtade upp Ida hemma hos Emilia och sedan åkte vi mot Ockelbo. Jag visste att Linn bodde långt bort men inte att det var SÅ långt bort. Man åkte ut mot Hagsta och ännu längre innan vi var i Ockelbo centrum. Men tror ni att vi var framme då? Nej, nej. Nog för att det är öde i Ockelbo centrum men Linns familj ville visst bo ännu längre från civilisationen och bodde i Ulvsta. Jag och Ida hade ställt in GPSen på Ulvsta så vi följde den och började bli lite fundersamma när vi kom in på små grusvägar men tänkte att Linn har ju sagt länge att hon bor mitt ute i skogen så hon kan väl lika gärna bo där?

Efter några minuters körande så började vi på riktigt tro att vi åkt fel men när vi såg flaggan på kartan på GPSen så tänket vi "ÄNTLIGEN" och gasade på sista biten. När vi kommer till ett ställe där det är ännu mer skog och det inte finns en levande varelse i sikte åt något håll så säger GPSen "Nu är du framme vid ditt mål" Jag och Ida sitter där i tystnad ett tag innan vi tar upp mobilerna för att ringa Linn. På båda våra mobiler står det "Söker nät". Då började vi tappa tålamodet rejält. När vi gått fram och tillbaka där ett tag och svurit över att vi åkt så långt åt helvete i onödan och att mobilerna inte fungerade satte vi oss i bilen och bara satt där ett tag innan vi båda började skratta åt hela situationen. Ida går ut ur bilen och skriker: HALLÅÅÅÅÅ!!!!
Till svar får hon: Hallå.... hallå.... hallå.... Det ekade i hela skogen. Vi stod där och skrattade så att vi knappt kunde prata innan vi slutligen lyckades få mobilen att hitta ett nät och vi fick tag på Linn.

Linn: - Var är ni?!
Jag: - Ehm... det står Kyrkvägen på en rostig liten liten skylt här som pekar rakt in i skogen.
Linn: - VA?! Vart är ni egentligen?!
Jag: - Jadu... framme hos dig enligt GPSen men det verkar inte riktigt så va... vi har yrat runt på de här grusvägarna i... jag vet inte hur länge.
Linn: - Grusväg? Man behöver inte åka på någon grusväg för att komma till mig? Det är faktiskt asfalterat.

Ja, vi hade alltså åkt där inne helt i onödan, vi lyckades hitta tillbaka och kom ut på asfaltsvägen igen och hittade hem till Linn. Väl där så bjöd Linn på en jättegod kladdkaka med en bil på, finfint! Vi tog med oss Linn i bilen och åkte mot Valbo där vi hälsade på Emma och hennes söta getter. Sedan åkte vi in mot Gävle och hämtade upp Julia som fick följa med oss till MAX. När vi ätit klart åkte jag hem.

När jag kom hem så var Desiré här med sin lilla sexveckorsbebis Elias och sin Golden. Jag pratade lite med henne innan hon vandrade hemåt och jag gick in och åt tårta med Alexandra och mamma. Vi tre bokade biljetter till Bröllopsfotografen kvart i sju. Det var en helt okej film.

Efter bion skulle jag låna mammas bil och åka till Emma i Valbo, jag missade avfarten till Valbo och svängde av vid nästa avfart mot Gävle Norra istället. Sedan tog jag en avfart mot E4 och tänkte att jag kunde komma ut på rätt väg därifrån. Helvete heller. Jag hamnade på vägen mot Hagsta med mitträcke så jag kunde ju inte vända heller! Det var kolsvart och bara jag och en hel hög med lastbilar och långtradare som körde där. Jag som inte alls är van vid mörkerkörning eller att köra själv överhuvudtaget fick panik och ville verkligen vända men det fanns ju ingenstans att vända! Till slut lyckades jag vända och fick åka hem igen. Nejdu, ingen mer mörkerkörning för mig på riktigt länge. I alla fall inte på obelysta vägar.